Ekoturism mot fattigdom – att börja i rätt ände?

Skriven: februari 20th, 2012 av Ann-Marie 1 Kommentar

 

I den mexikanska tidningen La Jornada läste jag i höstas om att Mexikos president varit på besök i delstaten Chiapas och turistat. Han hade fått uppleva djungeln och dess ljud, färger och lukter, dess spänning och dess dragningskraft. Han hade också fått möta människorna som lever i områdena. Efteråt uttryckte han sin hänförelse och glädje över vad han fått uppleva och deklarerade att han förstått vilka av oss på jorden som var de mest förmögna av alla, det var befolkningarna i dessa områden. De hade tillgång till naturens skönhet och storhet, lugnet och friheten som vi urbana människor saknar men ofta söker under vår lediga tid. Här skulle invånarna kunna utveckla turismen, få en inkomst av sin natur och på så vis motverka den utbredda fattigdomen. Och detta, enligt presidenten, vara inte något som enbart kunde göras i Chiapas, utan i hela världen och därmed bli en lösning på världens fattigdom.

 

En stor del av ursprungsbefolkning i Mexiko lever i Chiapas i områden långt från större städer, ofta i mer eller mindre svårtillgängliga områden med djungel, sjöar och breda floder med höga biologiska värden. Vattensystemen hänger ihop med andra system som börjar i Veracruz och sedan rinner söderut och försörjer stora naturområden så långt bort som i Guatemala och Belize med vatten. Även djungelpartierna har en gång hängt ihop från Mexikos södra östkust i delstaten Veracruz till södra Chiapas och Centralamerika och det finns till och med de som påstår att den mexikanska djungeln kan ha varit den nordligaste delen av Amazonas. Idag är det i alla fall inte så. Djungeln i södra Mexiko är fragmenterad efter all avverkning, men där den finns kvar imponerar den på alla som får möjligheten att besöka den. En djungel är unik och påträngande med sin täta växtlighet, underliga dofter och ljud och kan omöjligen ignoreras. Den drar oss in i nuet. Mitt i dessa vackra områden i Mexiko ligger dessutom pyramider som vittnar om en historia rik på kultur och kunskap. Palenque och Cobá är bara några exempel. I staden San Cristobal de las Casas på Chiapas högland säljs konsthantverk tillverkade av Mayafolket på samma sätt som de tillverkats under många generationer och turisterna hopas vid marknadens varor. Handeln pågår från morgon till sena kvällen och utförs på språk som förundrar. Väskor, blusar och armband erbjuds av kvinnor, män och barn av Mayaursprung, men genom korta och felkonstruerade meningar på språk som italienska, franska, tyska eller engelska. Någon gång hörs spanska eller kanske tzeltal. Försäljarna har anpassat sig och använder sig så gott de kan av de språk de hoppas bäst ska passa till den internationella strömmen av folk som aldrig sinar vid deras hantverksstånd.

 

UNESCO har stort inflytande på lagstiftningen om naturskydd världen över och erbjuder också medlemsländerna att vissa av deras naturskyddsområden blir upptagna i organets nätverk för speciellt värdefulla områden, så kallade biosfärsområden.  Stora områden i Chiapas har fått den benämningen tack vare deras unika ekologiska system. Också människorna som lever i dem ingår i UNESCOs helhetsbild av områdena som bevarats så väl tack vare invånarnas hållbara bruk av naturen. De lokala kulturerna har formats utifrån de naturliga förhållandena och dessa, i sin tur, har bevarats av kulturerna utan målsättning att förändra. Men ingen kultur lever isolerad från andra och den moderna och snabbt föränderliga världen som omger biosfärsområdena i Chiapas trycker på, både på gott och på ont. De förhållandevis enkla levnadsförhållandena på landsbygden i södra Mexiko kan lätt uppfattas som tecken på fattigdom och visst, här finns fattiga människor. Folk har mat och hus att bo i, men inte pengar och ofta saknar de just de papper som bevisar äganderätten till den stora förmögenheten ’naturen’ och marken de lever på och brukar. Fast, den allra största fattigdomen bland dessa människor definieras ändå bättre i termer av bristande utbildning, sjukvård, kommunikationsmöjligheter och tillgång till information. Den typen av fattigdom leder till att människor blir utsatta i en än vidare mening. De får det svårare att ta ställning och ta goda beslut när det gäller att se till sitt bästa. Istället för att själva sätta reglerna för vad som gäller anpassar de sig på alla sätt och vis för att ’lära sig under vägen’ och hitta en väg till överlevnad – precis så som försäljarna gjort på San Cristobals marknadsplats.

 

UNESCO förespråkar turismen som en strategi för att invånare i biosfärsområden ska få en inkomst utan att negativt påverka de ekologiska systemen. Det ligger i linje med vad presidenten uttryckte efter sin vistelse i Chiapas och kan tyckas vara en god idé för att ge inkomstmöjligheter till de lokala befolkningarna. Trots det kan man ställa frågan om turism kan bota fattigdom. Börjar man inte i fel ände? Skulle det inte vara bättre att först se till att människorna får det bättre, att folk på plats får gå i skola, kan uppsöka läkare, lättare kan resa till grannbyn och få tillgång till information genom telefon och internet? Det borde kunna leda till att människorna på landsbygden själva fick verktygen som behövs för att bestämma hur – eller om – de vill ha turismen och vilka villkor som ska gälla för besökarna och hela verksamheten. Då skulle de ha kunskapen som krävs för att själva reglera turismen och ändå vidmakthålla de kulturella strukturer som i generationer bevarat de känsliga ekosystemen i de naturskyddade områdena.

 

Nahá, Chiapas

 

Ett Svar

  1. Mikael :-) skriver:

    Mycket intressant resonerat. Kan kompliceras. Eftersom människan tenderar att hopa sig i samhällen utefter mottot – ju större desto bättre – kan en effekt av upplysningen bli att urbefolkningen struntar i rikedomar som ”naturens skönhet och storhet, lugnet och friheten”, för att istället flytta till stadens myller av annat slags liv än i en djungel, och därmed lämnar fältet öppet för obetänksamma vinstmaximerare som utan att begripa det slår undan fötterna på sig själva och ekosystemen, genom att smäcka upp det ena hotellet efter det andra nära eller rentav i naturskyddsområden, med mål att bli rika på stadbornas jakt på ”naturens skönhet och storhet, lugnet och friheten”. Självklart ska urbefolkningar också ha tillgång till informationssamhället men hur undviker vi avfolkningen av landsbyggden (säger stadsbon).

Lamna ett svar till Mikael :-)