Fotavtryckets poesi – naturen i människan och människan i naturen

Skriven: november 12th, 2012 av Ann-Marie 1 Kommentar

 

En reflexion

 

För bara en kort tid sedan strövade jag genom stora ljusa salar i ett konstmuseum i Mexiko. I ett av rummen fann jag en installation av tankar skrivna på långa, numrerade pappersremsor. Remsorna liknade de ringlande ormarna av papper som räknemaskinerna matade ut en gång i tiden. Vissa tankar var skrivna i många exemplar och ihopsatta i block som besökarna sedan kunde riva en remsa ifrån och ta med sig hem. Den första pappersremsans ord löd

 

6. Jardín Portátil

Usa un lápiz de color verde

 

Hay un jardín entre tus dedos

Hay un jardín detrás de tu oreja

Hay un jardín en tu bolsillo

Hay un jardín a tus pies

 

¿Cuántos ríos caben en un lápiz de color azul?

 

Diktarens föreställning om trädgårdens grönska strömmar ur den gröna färgpennan som skriver på pappret. Vi skriver in naturen i vårt mänskliga rum. Hur många floder kan rymmas i den blå pennan? Natur målar djupa spår i människan.

 

Och vad är mer poetiskt än ett fotavtryck i sanden? Vinden som får sandkorn efter sandkorn att sudda ut spåret efter mig på min vandring, eller vågen som slår mot stranden och snabbt utplånar avtrycket från min fot visar det förgängliga, tiden som alltid går åt ett håll, den efemära mänskliga existensen. ”Allt är mitt, och allt skall tagas från mig, inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra – ensam, utan spår”,
skriver Pär Lagerkvist. Tiden och platsen samspelar, med människan som tillfällig besökare. Vi lämnar inte ens ett minne till eftervärlden.

 

I poesins värld är naturen bestående medan människan framstår som förgänglig. Hon finns en tid, men hennes existens är kort och glöms. I den verkliga världen däremot blir fotspåren efter människorna allt mer framträdande och allt mer bestående. Spåret vi talar om, ’det ekologiska fotavtrycket’ är människans vetenskapliga beskrivning av våra livsspår på jorden. Det får mig inte att sväva bort i någon poetisk tanke- eller känslovärld, utan sätter mig krasst på plats i siffror och beräkningar. Ingen skriver någon dikt om gruvans gångar i jordens innanmäte. Inte heller har jag läst sonetter om plastskräpsöar i det glittrande Stilla Havet med svajande mönster av El Niño och La Niña. Det ekologiska fotavtrycket mäter något så trist som vår dagliga konsumtion och visar att vi lever av naturen på ett sätt som får den att gå under. De synliga spåren som människan inte tycker om att se, de skjuter hon ifrån sig till länder och platser hon inte vet något om. Hon skjuter också spåren framåt, in i tiden, till ett skede då hon kanske inte längre är med och därför inget vet och inget kan göra; tiden och platsen, x-axel och y-axel, de två dimensionerna förenade i det ekologiska fotavtrycket.

 

Men – vi människor vill ju så gärna sätta spår; vi vill äga, vi vill bli eviga och aldrig glömda. Finns det då en tid eller en plats där vi kan lyckas?  Det kommer för mig att enbart i abstraktionens värld och i dess skapande kraft kan vi leva både nu och sedan, här och långt borta. Utan att skada. I min undran hur vi kan förena den natur vi vördar, men så gärna vill betvinga, med våra behov av att lämna avtryck, finner jag svaret hos Thomas Tranströmer. Genom ordet gör han avtryck. I poesin blir vandraren i naturen bemött av både tid och rum, så som i ’Storm’

 

Plötsligt möter vandraren här den gamla

jätteeken, lik en förstenad älg med

milsvid krona framför septemberhavets

                           svartgröna fästning.

 

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-

klasar mognar. Vaken i mörkret hör man

stjärnbilderna stampa i sina spiltor

                           Högt över trädet.

 

Med orden som verktyg förevigar poeten våra mänskliga spår i världen. Jag tar fram den andra pappersremsan från museet i Mexiko och läser

 

32. Tiempo / Espacio

¿Dónde sucede el arte?

 

Tid / Rum,

Var sker konsten?

 

X och Y. Två axlar och två dimensioner. Och den tredje? Var finns den och vad finns i den? Kanske är det enbart där våra spår må förevigas. Där konsten sker.

 

 

 

Citerade texter

Citaten på spanska är från MUAC, Museo Universistario de Arte Contemporáneo, i Mexico City. Författare okänd.

Citatet av Pär Lagerkvist är den avslutande strofen av dikten Det är vackrast när det skymmer ur ”I stället för tro”

Citatet av Thomas Tranströmers Storm är taget ur ”17 dikter”

Ett Svar

  1. Milkael skriver:

    Människan
    lever inte spårlöst på jorden
    annat än genom orden
    som blir allt svårare att spåra
    för vem vet om det gäller än
    att ord som skrives ned icke blir borte

Lamna ett svar