Río Lagartos

Skriven: januari 28th, 2013 av Ann-Marie 1 Kommentar

I ett fiskeläge längst ut på Yucatánhalvön i Mexiko sträcker en häger på sig i gryningen. Den kan lätt förväxlas med de grå grenarna som döda sticker upp här och där ur mangrove-trasslet av rötter och bladverk. Himlen är dramatisk flammande, fågeln bara en kontur, men visar på vakenhet och kanske gör den sig redo för flykt när vi kommer glidande över vattenytan i hyrbåten. Än så länge kan vi inte riktigt urskilja färger men enligt guiden är det en garza tigre, en tigerhäger. Ensam och vacker.

 

Häger i Rio Lagartos, Mexiko

Häger i Rio Lagartos, Mexiko

 

Río Lagartos ligger på en strandremsa utmed en lagun där det fiskas bläckfisk just nu. Båtarna är för säsongen utrustade med långa spön av bambu som sträcker sig fram över vattenytan eller in mot gatan när båtarna lagt till för natten i hamnen. Det är varmt och tyst i ett område utan bullrande stadstrafik eller industri. Turismen har satt spår men vi ser inte mer än kanske tre hotell inklusive vårt eget mitt emot vattnet, båtarna och magroven på andra sidan lagunen. På en av restaurangerna får vi träffa Diego som driver eko-turism. Väggen är täckt med bilder av honom tillsammans med andra fiskare i solglasögon och keps. Tillsammans håller de i stora svärdfiskar, pez espadas, i sina händer och jag tänker på Den gamle och havet och Hemingways berättelser om manliga hjältar, ensamma, sammanbitna och tragiskt övertygade om sina uppgifter. Har vi något gemensamt?

 

Eva bor på samma hotell som vi. Eva talar flytande spanska efter att som liten ha bott i Colombia med sina föräldrar. Hon ger fotokurser till hotellvärden och några andra intresserade så att de ska kunna utveckla en fin hemsida på internet och med hjälp av bilder annonsera om eko-turism i sin fiskeby. Turisterna kommer idag mycket sporadiskt och vi blir speciellt uppmärksammade eftersom vi stannar i hela två dagar och två nätter. De flesta kommer för dagen, tar en tur med Diego, badar och reser tillbaka. I pösiga bomullsbyxor, blekt t-shirt och sandaler sitter Eva på takterrassen och försöker få Skype att fungera. Vi hör hur hon talar tyska med någon på andra sidan jorden. Ensam har hon rest runt och fotograferat under snart två år. Río Lagartos hade fascinerat henne på färden och hon hade stannat upp för att ”hjälpa till” som hon uttrycker det. Det hade varit uppror i byn för bara några dagar sedan. Folk hade berusat sig och anordnat en kupp mot borgmästaren. Arbetslöshet, alkoholism, unga utan utsikter. Anledningarna var många. Det trytande fisket var en av de större. Havet blir allt tommare och inte ens bläckfisken räckte i år till att försörja fiskefamiljerna mer än ett kort tag.

 

Diegos son, som också heter Diego, guidar oss i liten träbåt ut mot lagunen, hägrarna och längst bort mot saltverket, den röda flamingon. Blåa, vita, gråa, orange och till och med randiga hägrar ser vi strosa i vattenbrynet nästan ihopsmälta med grenverket bakom dem, likt en kuliss. Över oss flyger ibis, örnar och pelikaner. I vattnet får vi träffa El Lagarto, den mer eller mindre domesticerade krokodilen som Diego matar med fisk så vi kan fotografer.

 

Ljuset kommer sakta. Ljudet ökar. Av syrsor.

 

Och så kommer de första flamingofåglarna flygande över oss. Rosa avtecknar de sig mot den klara himlen. Plötsligt har vi dem runt oss. I ett rosa skimmer spankulerar de runt vår båt som tyst ligger still och det är nästan för vackert. Jag kan inte riktigt andas och ta in allt detta. Njuter ändå. Solen i ögonen.

 

Vi fortsätter mot de stora saltbassängerna alldeles in närheten. Enligt Diego påverkar inte bassängerna varken flora eller fauna och vattnet ligger i roströda speglar i ett overkligt landskap med saltfabrikens kontur i fjärran.

 

På vägen hem stannar Diego båten, sträcker ner sin arm i vattnet och drar skrattande upp ett djur jag aldrig tidigare sett, en Limulus polyphemus. Det förhistoriska djuret sprattlar med benen och vill tillbaka i vattnet.

 

Vi är överrumplade av all denna havsnatur vid brynet av havet där den Mexikanska Golfen blandar sig med de karibiska vågorna. Vi vill bada och åker vidare ut från lagunen och ut mot öppna havet. Där blir vi strandsatta, så att säga, men ska bli upphämtade efter några timmar. Stranden är som på film, ensam, lång och vit intill det blå vattnet. Några palmtak har byggts upp för att bilda skugga för besökare. Innanför sandremsan växer kaktus och strävt gräs. Och tjockt under det gröna klänger plastpåsarna i lager på lager i de greniga växterna, allt blandat med petflaskor och gamla plastblöjor. Jag blickar ut över vattenytan och försöker förstå varifrån allt avfall kommer.

 

På himlen seglar en flock gamar. Vi känner oss plötsligt ensamma i paradiset.

 

Río Lagartos är ett av UNESCOs utvalda biosfärsområden. Här ska hänsyn tas till människa och natur i samspel. Socio-ekologiska system i utveckling ska studeras och stöttas enligt målbeskrivningen på hemsidan för Man and Biosphere som säger att ett av målen är

 

”to study and compare the dynamic interrelationships between natural/near-natural ecosystems and socio-economic processes, in particular in the context of accelerated loss of biological and cultural diversity with unexpected consequences that impact the ability of ecosystems to continue to provide services critical for human well-being;” (http://www.unesco.org/new/en/natural-sciences/environment/ecological-sciences/man-and-biosphere-programme/about-mab/, 2013-01-28).

 

I Rio Lagartos är det svårt att se hur studier eller miljöarbete förenas för ett hållbarare samhälle. Det är smutsigt utmed stränderna och i vattnet och vi upptäcker till vår förskräckelse att på nätterna, när mycket av fiskearbetet pågår, då är det så bullrigt utmed kajkanten där vårt hotell ligger att vi inte kan sova. Trots att det är så litet samhälle tar de flesta sig fram med högljudda scootrar eller bilar. Utmed kajen ligger dessutom byns kylrum där fiskefångsten lagras.  Dagarnas tystnad byts ut mot nätternas väsen. Det blir tydligt varför inte turisterna vill stanna kvar mer än en dag.

 

När vi reser från Río Lagartos reser vi genom utsträckta fält där boskapen betar. Det är med en känsla av oro över hur det ska gå för Diego med drömmen om en hållbar turism i byn som behöver byta från instabilt fiske till en så annorlunda näring som turism för att invånarna ska få ett bra liv. Kanske skulle hela byn vinna på att all fisk som tas upp och som inte enbart går till självhushåll, skulle släppas tillbaka till havet igen. Istället kunde nyfikna turister mot betalning få vara med om äventyret att fiska och på så vis skapa inkomst till invånarna. Upplevelsen av att i soluppgång få glida ut med en båt över lagunen för att se om de kan fånga något på egen hand, ta ett foto och sedan släppa tillbaka bytet i det vackra havet kan säkert vara attraktiv för många betalande besökare. Vem vill inte fiska bland hägrar, flamingos eller sköldpaddor och veta att det går bra att komma tillbaka även nästa år utan att riskera att få mindre fångst, få se färre fåglar men mer plast.

 

Vem är det då som ska generera förändring i samhället? Vem i Río Lagartos ska – kan – bryta en negativ utveckling för en bättre? Är det den enskilde företagaren och visionären Diego som ska visa för de andra i byn att det finns alternativ till fisket och saltutvinningen? Eller är det UNESCO som har ansvar för ett område de utnämnt som extra värdefullt för världen att skydda? Kanske politikerna , eller alla invånarna tillsammans?

 

I min värld är det alla de ovan nämnda personerna och institutionerna som har ansvar och som därför driver förändring. Det viktiga är dock att i processerna tillämpa transparenta metoder och respektera berördas medbestämmande och allas lika värde. Genom vårt besök i Rio Lagartos i somras känns det som om jag själv har blivit en berörd part i Río Lagartos öde, men trots det kan jag inte starta någon folkrörelse för förändring i en by jag enbart besökt under två dygn. Det jag nu gör är att skriva och berätta om upplevelserna i ett fantastiskt område som är värt att skydda och stötta, men som verkar spökligt övergivet. Jag sätter fingret på en punkt på kartan där rosa flamingos drömskt speglar sig i havet, där sköldpaddorna lägger sina ägg och där människor är värda ett bättre öde än att leva på existensminimum därför att havet är utfiskat, smutsen hopar sig i mangroven och okunskap råder. Vem ska sätta förändringen till det bättre i rullning?

 

(Också på www.ekomujeres.com)

Ett Svar

  1. Milkael skriver:

    Evert Taube lär ha trott på särartsfeminism, att det är kvinnorna som ska rädda världen. Kanske det men det är väl skrutt att vi inte kan göra det tillsammans, män och kvinnor. Kanske kan något så svenskt som en studiecirkel väcka den som sover och ge den som är vaken vatten på sin kvarn?

Lamna ett svar